När Sixten var sex veckor gammal sov han sin första hela natt. Det var inga större problem att lägga honom utan i princip stoppade man in nappen, lade snutten vid huvudet och så fixade han resten. Vissa nätter kunde man höra honom skrika till och sedan bara mumla lite innan han somnade om. Då hade han själv tagit snutte och gosat in sig med den. Men för sådär en- två månader sedan så ändrades detta. Det var ungefär då han lärde sig att sätta sig och ställa sig upp. Då var det helt plötsligt gallskrik och inte tystna förrän man kom upp och somnade i famnen. Mysigt, visst, men det funkar inte i längden. Speciellt inte när det blir värre och värre. Till sist gick det knappt att få honom att sova utan att ha honom i famnen, eller om han sov i våra sängar... Och lyckades man att få ner honom sovandes i sin egen säng så vaknade han efter några timmar och vägrade somna om...
I onsdags kväll blev det för bra.
Då hade han föregående natt sovit enbart i våra sängar. Vi var trötta alla tre, och Sixten hade åkt mellan famnar och sin säng, klockan vare tio på kvällen och Martin kom med förslaget att vi låter honom skrika ett tag. Typ fem minuter.
Fem-minuters-metoden är en beprövad metod. Av de jag känner som har tillämpat den så har den funkat på samtliga. Ändå talade den mot mig. Att höra sitt barn ligga och skrika och vara ledset får en själv också att vilja börja gråta. Men vid det här läget sade jag ok, och Martin lade honom. Fem minuter av gråt gick och jag gick in och lade honom ner, stoppade in nappen och lade snutte till huvudet och gick ut med ett vrål i ryggen. Satte mig på min säng och kollade klockan för att ha ungefär koll så man visste när det var dags nästa gång.
Då blev det tyst. Och efter några minuter tyckte Martin det nog var bäst att kolla så han fortfarande levde. Det gjorde han. Han låg och gosade med snutte (vad hade vi gjort utan den?!)
och sov några minuter senare. HELA natten. Och för att vara konsekvent fick man ju köra samma procedur till middagsvilan dagen efter. Det blev lite skrik även första vilan, men andra hade han nog insett att det inte var lönt utan somnade utan protest.
Nu är det söndag kväll, Sixten har sovit i två timmar och somnade även nu ikväll utan så mycket som ett pip. Han fattade verkligen snabbt vad som hände, och är om morgnarna en helt överlycklig kille som skrattar åt en när man kommer in i hans rum. Så nu hoppas vi att detta håller i sig.
Från att ha varit väldigt skeptisk till fem-minuters-metoden får jag nu ge den en "high-five". Kan man bara stänga av den blödiga delen av sitt jag så lyckas man garanterat.
Nu ska jag själv snart gå och lägga mig - utan protest!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar