På natten mellan torsdag och fredag gick vattnet, och eftersom det var missfärgat var det bara att åka in...
Väl inne bestämdes det att man skulle sätta igång mig eftersom jag ändå var överburen, de förberedde oss också på att det kunde ta låååång tid. Och visst det var en dag av väntan. Vi hann med två middagar, en på blocket och en nere i stan, och två promenader blev det också.
Under graviditeten sade min barnmorska att jag var som gjord för att vara gravid, eftersom jag har mått hur bra som helst. Man kan väl tyvärr säga att jag inte är som gjord för att föda barn eftersom det inte fortlöpte som det skulle.
Klockan halv åtta kopplade man ctg (som registrerar värkar och barnets hjärtljud) vilket man gjort med jämna mellanrum i 30-minuters perioder hela dagen, men denna gången skulle jag bli fast vid denna i över 7 timmar... Vid varje värk sjönk bebisens hjärtljud, och det blev bara sämre och sämre. Till sist sade läkaren att vi skulle förbereda oss på kejsarsnitt, och knappt hade hon sagt det så sjönk hjärtljuden igen och på två röda var hela rummet fullt med folk som tog tag i sängen och sprang iväg med den. Någon stack före och öppnade dörrar och tryckte fram hissen, en frågade ut mig om massa saker. Det kändes nästan som på film...
Ensam kvar i förlossningssalen blev Martin...
Inne på operation var det också massor med folk. En höll en syrgasmask för munnen och näsan på mig medan andra fixade och donade satt nålar i händerna, satte på en blodtrycksmanschett, och en massa andra saker, samtidigt som de presenterade sig och berättade vad de gjorde. Jag kommer inte ihåg ett enda namn så här efteråt. Strax därefter kom det berömda gröna skynket upp (som man också sett på film!) och sedan sade han som höll masken för mitt ansikte att jag skulle ta djupa andetag, jag hann nog med ett och ett halvt innan jag var i drömmarnas land.
De var helt otroligt snabba, när de rusat ut med mig tog det mellan fem och tio minuter innan de kom ner med Sixten och lade honom i Martins famn. Då hade man även hunnit mäta och väga honom och se efter så han mådde bra, vilket han gjorde. Sen fick Martin reda på att allt gått bra, att jag också mådde bra, sedan fick han klä på vår lille kille hans allra första kläder.
Ungefär en timme senare vaknar jag, i hissen på väg ner till Martin. jag vaknar av att någon pratar men är inte så pass skärpt att jag vet var jag är eller vad som hänt. Inte förrän jag rullas in i rummet och ser Martin sitta där med ett litet knyte på armen så trillar poletten ner!
Fortfarande ganska så groggy så lade dem Sixten hos mig, och nåt av det första jag hade sagt var att jag hade så ont i magen... De närmsta minutrarna är lite suddiga, men man kvicknade till ganska snabbt ändå.
Sixten åt sin första måltid, och efter det fick jag och Martin in en frukostbricka med mackor, bubbel (päroncider) och kaffe till Martin, varm choklad till mig.
Sedan fick vi lite tid för oss själva, alla tre, och kunde ringa lite samtal till våra nära och kära. Klockan var trots allt inte så mycket, och det var lördagsmorgon, så det blev lite väckning på sina håll. Martin ringde sina föräldrar redan vid fem, jag väntade med att ringa mina till klockan nästan var sex, lite sovmorgon får man väl ha =)
Dagen innan vi åkte in hade Martin lagt till ett önskemål på min inköpslista, jag skrattade när jag upptäckte det, visste inte hur nära vi var då...
Sista bilden på Sixten i magen, tagen inne på förlossningen
Första träffen mor och son, lika trötta båda två...
Den berömda fikabrickan
Sixten, bara någon timme gammal
Efter några timmar på förlossningen blev vi inlagda på avdelning 44 istället. Jag kunde fortfarande inte gå upp ur sängen, och det kändes väldigt konstigt att bara ligga och titta på när Martin satt med Sixten, eller när han bytte blöja på honom. Framåt eftermiddagen körde Martin hem och sov en stund, vi hade ju som sagt varit uppe sedan torsdags morse i princip, med undantag för någon liten timmes sömn. Jag fick en morfinspruta och kunde sedan försiktigt resa mig ur sängen, något svajigt men det gick!
Sixten hade lågt blodsocker så var fjärde timme fick han ersättning av personalen som kom och matade honom.
Martin fick inte lov att sova över, och eftersom jag fortfarande knappt kunde ta mig ur sängen utan hjälp så bäddade personalen ner Sixten bredvid mig i sängen och så sov vi gott, i alla fall i fyra timmar åt gången innan det var dags för mat och byte.
Och nej, jag rullade inte över honom när jag sov, var inte ens orolig för det. Har man precis fått ett stort djupt skärsår kan jag lova att varje rörelse känns, så jag vaknade så fort jag behövde vända mig...
Två trötta killar på avd. 44
Martin fick sköta allt till att börja med, och det fixade han galant!
"Modedockan" kallades han av personal på avd. 44, de tyckte han hade så fina kläder, bland annat denna pyjamasen
Blöjbyte på gång, då blir man vansinnig!
Så här är absolut mysigast att sova... tycker både Sixten och hans föräldrar!
Spana in farsan...
Sixten hade lågt blodsocker så var fjärde timme fick han ersättning av personalen som kom och matade honom.
Martin fick inte lov att sova över, och eftersom jag fortfarande knappt kunde ta mig ur sängen utan hjälp så bäddade personalen ner Sixten bredvid mig i sängen och så sov vi gott, i alla fall i fyra timmar åt gången innan det var dags för mat och byte.
Och nej, jag rullade inte över honom när jag sov, var inte ens orolig för det. Har man precis fått ett stort djupt skärsår kan jag lova att varje rörelse känns, så jag vaknade så fort jag behövde vända mig...
Två trötta killar på avd. 44
Martin fick sköta allt till att börja med, och det fixade han galant!
"Modedockan" kallades han av personal på avd. 44, de tyckte han hade så fina kläder, bland annat denna pyjamasen
Dagen efter kände vi oss så pass pigga att vi ville vidare till patienthotellet, vilket var helt ok. Det var egentligen inte tänkt att Martin skulle sova över, men vi bestämde oss för att det fick bli så ändå, för att underlätta lite för mig. Här fortsatte vi lära känna vår lille son. Som har visat sig vara en oerhört snäll liten kille. Han tvärvägrade dock att ligga i sin plastbalja som man får att ha dem i, så han fick fortsätta sova med oss om nätterna. När vi åt middag i restaurangen fick en av oss ha honom på armen, vilket inte var några problem eftersom han var så nöjd när han låg i famnen att han bara tittade eller sov. Så ville man höra honom skrika skulle man lägga honom i baljan eller byta blöja, för det var inte heller någon hit.
Blöjbyte på gång, då blir man vansinnig!
Så här är absolut mysigast att sova... tycker både Sixten och hans föräldrar!
Spana in farsan...
Efter två dagar på patienthotellet var det dags för hemfärd. Men först skulle lilleman vägas, och vågen stannade på 3405, så han hade gått ner nästan 200g, vilket var helt ok då man räknar med att de går ner upp till 10% av sin vikt.
Sedan bar det av ut i stora världen, hem mot Asagatan...
